men han var tjugu år gammal och hade lärt att försörja sig själv. Varför skulle han svälta? Knappt var han student, förrän han började läsa med yngre gossar och på detta sätt förtjäna sitt dagliga bröd. Det var åter ett hårt stycke arbete, men gå skulle det, och det gick. Det varade fem hela år, innan den unge studenten hade inhämtat allt, vad han behövde för att år 1827 ta sin första lärda grad, filosofie kandidatexamen. Men redan 1830 blev han medicine kandidat och 1832 licentiat. Kort därefter blev han provinsialläkare i Kajana. Nu hade han alltså sin bärgning och borde ha kunnat slå sig till ro med utövandet av sitt yrke. Men doktor Elias Lönnrot var liksom doktor Zachris Topelius i Nykarleby starkt intresserad av finska språket och den gamla finska folkpoesien. År 1822 hade han varit informator hos en professorsfamilj, som om sommaren bodde på landet, och i trakten omkring deras landställe hörde han finska sägner berättas och finska runor sjungas. Här gjorde han sina första försök som runosamlare. Samtidigt stiftade han bekantskap med Reinhold von Becker, en ung språkforskare, som hade rest omkring mångenstädes i landet och funnit en del runor, som handlade om Väinämöinen, en gammal sagohjälte, som tycktes spela en stor roll i den uråldriga runodikten. Becker påstod, att om man bara kunde finna alla de sånger, som levde bland folket, om denne Väinämöinen, så skulle det visa sig, att det fanns ett sammanhang mellan de olika dikterna, och möjligen skulle man