återupptäcka ett helt finskt forntidsepos. Elias Lönnrot blev ofantligt intresserad för von Beckers idé och började att med särskild iver söka efter runor om Väinämöinen. Han fann också den ena efter den andra, och redan 1827 var han så långt kommen, att han kunde ge en framställning på prosa av Väinämöinens liv och dater. Men just under dessa samma år var det, som doktor Topelius på Kuddnäs från sitt sjukläger utsände sina samlingar av »Finska folkets gamla runor». I företalet omnämnde han, att han hade fått sina bästa runor från karelare, och uppmanade kommande runoforskare att bege sig till deras land och själva göra efterforskningar därstädes. Den uppmaningen gick inte förlorad för Elias Lönnrot. År 1828 begav han sig åstad till det runorika Karelen, genomströvade landet till fots, gjorde sig bekant med befolkningen och fick veta var deras bästa runomästare voro till finnandes. När han kom hem, hade han med sig en god skörd, men var inte på långt när tillfredsställd. Nästan varje sommar företog han en ny vandring, och ju längre han kom inåt landet, desto flera runor hade man att lära honom. Här fann han inte bara sånger om den gamle, vise Väinämöinen, han upptäckte runor, som handlade om den unge, tappre Lämminkäinen, om den sköna Aino, om den konstfärdige smeden Ilmarinen och den onda, trollkunniga Pohjolavärdinnan. Han fann en sång här och en annan där, och då han efter hemkomsten noga granskade dem, blev han helt övertygad, att von Becker hade haft