rätt och att alla dessa lösa stycken ursprungligen hade varit sammanfogade och hade utgjort ett enda epos. Så gott han nu förstod, sökte han återställa detta. Att det fullkomligt skulle likna det gamla, sönderfallna diktverket, vågade han ju inte påstå, men med oändligt tålamod lyckades han dock sammansmälta det hela till ett väldigt skaldestycke, som väl kunde göra andra folks stora urtidsdikter rangen stridig. Redan år 1835 hade han funnit alla behövliga länkar och kunde sålunda skänka sitt folk den stora Kalevala, forntidseposet. Därmed hade den fattige skräddarsonen från Sammatti, han, som hade varit så arm, att han hade måst sjunga för bröd, han, som gång på gång hade tvungits att avbryta studierna för att gå omkring som skräddare, han hade lyckats ge sitt land en gåva, som var högre att skatta, än om han hade fört hem ett skepp, lastat med guldsand. Elias Lönnrot betraktade alltid doktorn i Ny-karleby som sin föregångare och tillskrev hans exempel och hans råd att söka runor i det östliga Karelen stor del i sin framgång. Redan fördenskull kan man tänka sig, att unge Zachris Topelius skulle bli mycket intresserad av nyheten om Kalevalas upptäckande. Om dess poetiska värde kunde han dock inte genast själv döma, därför att han var ur stånd att läsa finska. Så småningom utkom dock den ena sången efter den andra i svensk översättning, och nu greps han av den största beundran inte bara för själva dikten utan också för det folk,