som hade kunnat skapa en så rik och egendomlig poesi. Det dröjde inte länge, innan han själv försökte skriva på runometer med korta, fyrfotade versrader och allitteration. Han fann, att detta versmått låg så väl till för honom, som om han skulle ha varit född till att utöva runomästarekallet borta vid stränderna av de stora inlandshaven Saima och Ladoga. Men att hans diktning tog intryck av Kalevala, det var det minsta. Den fick också stort inflytande på hans val av levnadskall. Ju mera han gjorde sig bekant med det underbara diktverket, desto mer förvånade det honom, att det finska folket en gång hade ägt sångare, som kunde jämföras med Homeros och Ossian, finska folket, som han var van att betrakta som en rå, nästan obildbar massa och som numera förvisso inte frambragte några dylika skapelser. Men kanske att den finsktalande befolkningens låga ståndpunkt endast var skenbar? Om sångens gåva en gång hade blivit given till ett folk, så kunde den väl aldrig gå helt förlorad. Om finnarna bleve uppryckta ur okunnighet och dådlöshet, skulle den kanske åter visa sig. Det började på att växa upp inom honom en önskan att göra sig till den finska rasens upp-väckare. Han funderade på att slå läkarbanan ur hågen och i stället ta prästexamen, söka plats i en fijinsocken och där verka för befolkningens höjande. På det sättet skulle han kunna intränga i det finska väsendet; ingen kommer ju folk så nära som prästen. 11. — Lagerlöf, Zacliris Topelius.