Var det inte en härlig tanke av Sveriges störste skald, den oförliknelige Almquist, att söka sig ut till sitt svenska folk, lämna det civiliserade livets behag för att föra en Värmlandsbondes bistra och karga liv? Fanns det en ädlare levnadsväg än den att bland bönderna föra ut bildningens skatter, på samma gång som man själv av dem lärde sig enkelhet, tålamod, styrka och förståelse av den arma vildmarkens starka poesi? Bonde ville Topelius dock inte bli, men väl präst. Det gick en stark religiös väckelse genom landet just under de sista åren av trettiotalet, den ene efter den andre bland hans kamrater rycktes med av den och gingo ut i församlingarna för att verka för den rena from heten, för den genom pietismen pånyttfödda religionen. Zachris kunde inte neka dessa allvarliga svärmare sin stora aktning och beundran, flera av dem voro hans nära vänner, de sökte vinna honom över till sina åsikter och uppmuntrade honom att använda sina gåvor i Guds rikes tjänst. Zachris uppsköt dock allt avgörande, tills han skulle bli färdig med sin kandidatexamen; förr behövde han ingenting bestämma. Det fanns nog ännu en bana, som lockade honom. Intet ämne hade så intresserat honom under studieåren som historien. Där fann han näring för sin fantasi; en föreläsning av den älskade professor Rein fyllde honom med drömmar. Han satt inte bara och lyssnade, han levde med. Han kämpade som finsk ryttare i slaget vid Leipzig, han drog över Bält på den