ständigt få vistas i denna härliga finska landsbygd, bland dessa sjöar och björklundar. Han hade aldrig förnummit en sådan sugande längtan efter fri natur, aldrig förr anat, att detta var vad han varmast eftersträvade, men nu visste han det. Och på samma gång försvunno tvekan och tvivel. Livet var på en gång tillrättalagt. Han erfor en angenäm känsla av att inte mer behöva söka efter vad som bäst passade honom. Då denna stora klarhet och visshet uppstodo inom honom, befann han sig i närheten av Kahra gästgivaregård i Kuortane, och man skulle ha kunnat säga, att de röster inom honom, som talade för att han skulle slå sig ner på landsbygden, tilltogo i styrka, ju närmare han kom gästgivaregården. »Minns du den vackra flickan, som du brukar råka här på Kahra?» sade rösterna till honom. »Du, som längtar efter skönhet och poesi, var tror du att du skall kunna finna dem i rikare mått än hos denna blyga, blåögda vildblomma? »Om du undantar Emilie, henne, som du inte kan nå, äro inte alla de unga flickor, som du känner, fördärvade av en ytlig och skev uppfostran? Äro de inte alla tillgjorda, fadda, förbildade? Var finner du i våra dagar ofördärvad, frisk mänsklighet utom hos den finska allmogen? Och denna Kahra-flicka, är inte hon symbolen av allt det rena, sunda och poetiska, som lever hos folket? »Föreställ dig, att du sökte väcka kärlek hos denna vildmarkens dotter, att du sedan för ett par