Det enda oförklarliga var väl, att han inte förr hade kommit på dessa tankar. Nu var han alldeles besluten att göra ett första försök att närma sig henne. Något bättre sätt att lösa livets gåta kunde inte finnas. Hans mor skulle kanske till en början bli litet förvånad, men säkert skulle hon gilla hans plan, hon, som själv tyckte så mycket om enkelhet och duglighet. Men då han efter framkomsten till Kahra frågade efter Greta, fick han till sin stora förvåning höra, att hon denna sommar hade blivit förlovad och skulle gifta sig med en bonde vid namn Hangola. Han, som då redan i tankarna hade tagit sin prästexamen, fått Greta uppfostrad hemma på Kuddnäs och flyttat in med henne på ett litet älskligt kaplansboställe, blev ytterst förvånad. Han hade aldrig drömt en dröm, som han så säkert hade väntat att få se förverkligad. Nu kände han sig så snopen, att han rent av måste skratta åt sig själv. Någon verklig sorg eller ens en allvarlig missräkning kunde det ju inte vara. Då han lämnade Kahra, sade han till sig själv, att det egentligen var bäst, att det hela hade fått förbli en dröm. Fästmannens namn tilltalade honom i högsta grad. Så vackert det var! Det skulle ta sig utmärkt ut i en dikt. Efter hemkomsten sökte han verkligen skapa en dikt av denna landsvägsdröm. Tankarna lekte med detta, som ingenting var, men ändå fanns till,