detta, som ingen visste om, men som ändå för honom var full verklighet. »Där borta,» skrev han, »så långt fågeln flyger och solen ser och tanken hinner på ett ögonblick eller två, där borta i en gård, som du inte känner, bor en, som du inte vet. »Där är en sjö, en lund, en slätt, en skog, en kyrka, en by, kanske också en stad. Vid den sjön, i den lunden, på den slätten, utanför den skogen, invid den kyrkan, i den byn eller staden, där bo många vackra flickor, som du aldrig sett, och bland dem en, som du aldrig anat. »Nu gissar du redan. Hon är en morgon i maj. Du känner henne, hon är en konvalje, som doftar, en skön ton, som svävar bort över en stilla sjö. Vet du inte ren vem jag menar?» Så fortsatte han ett par sidor. Han talade om hur han hade mött henne i en lund utan namn, bland blommor utan tal. När en skalk en gång ville utfinna hans väg till den älskade, lade han ut snaror för vindfläktarna, men när han hade fångat tusende fläktar och tio tusende månstrålar, så hade han ändå inte sett ett enda grässtrå böjt av hennes fot, när hon flydde honom. Vidare skrev han, att hans brud hette den namnlösa, den formlösa, den ljudlösa, den outsägliga och att han älskade henne i slöjan av en hemlighets tätaste, rosendoftande natt. Om någon såge honom, när han kysste hennes läppar, skulle han dö av sorg över att det onämnbara hade tagit gestalt.