Alltsom han fortsatte denna lek med ord, tjusades han av skönheten i de mjukt formade satserna och i de suckande tonfallen, som han lyckades fånga för att skildra denna drömbrud, som aldrig hade funnits till. Så fin och skär bodde drömmen inom honom, att han inte en gång ville förråda, att det endast var en dröm. »En morgon tidigt,» skrev han, »andades jag narcissernas ånga, den vemodigt ljuva, och jag sade till mig själv: det är hon! Då hörde jag omkring mig ett löje bland liljor och löv, mig tycktes de sade till varandra: nu veta vi vem hon är, det är hon! Jag förskräcktes för dessa susande ord och för mig själv, att jag yppat vad de väsenlösa, evigt tigande drömmar förgäves sökt utforska. Jag flydde långt bort, och jag lovade mig det att aldrig grumla min anings skimmer med ord, som röja det outsägliga.» Till sist höjde han sig i denna kärleksdikt om en dröm till en hyllning åt anden i hans egen själ, åt den makt i själens djup, som skapar alla drömmar. »Du, som jag älskar utan namn, utan form och utan ljud, o, jag vet dock så visst, att du inte är den döda tomheten, den blotta förnekelsen av det, som de brännande hjärtan gärna trycka fast till sig, omklädda med fager hy och varmaste blod. Jag vet, att du är livet, skönheten, kärleken, och likväl kan ditt väsen icke fångas inom dessa ord och inom några ord. Du flyr mina läppars uttryck, såsom det högsta och skönaste ständigt flyr undan en