jordisk famn, och hade jag fångat dig, skulle du förgås.--------Och likväl står du mig ständigt nära: natt och dag ser jag ditt strålande anlete tätt vid mig, och framför mig svävar din bild, varhelst jag går, som ett fladdrande sken. Känner jag dig? Ack ja, min själs visshet det är du. Ditt väsen låter inte binda sig av doft, färg, ton, men det genomskimrar dem alla, deras skönhet är ingenting annat än du.-----------» Visste han månne själv, då han skrev så, att han uttryckte sig som en mystiker, som en av dessa det inre livets mästare, som fördjupa sig i studiet av själens hemligheter och med bävande ord försöka att skildra sin förbindelse med den allt genomträngande världsanden? Än en dikt skrev han under denna höst, som förrådde hur starkt han nu drogs bort mot det mystiskas område. Han kallade den Dikt och verklighet, och det heter där i den sista versen: Ty livets dröm och vaka, vem kan dem följa? En fin, omärklig linie är mellan båda: svårt är att skilja himmel från fjärran bölja, och verklighetens gränser kan ingen skåda. Av detta och mycket annat dessutom ämnade han skapa Hangolas dikt. Den skulle bestå av små poem, lätta som vindfläktar. Ur dem skulle strömma häggens vildmarksdoft, den blåögda från Kahra skulle le fram ur dem, och det onämnbara, det