vikens vågor viska vänligt, vinden spörjer vad jag sörjer, varför jag så ensam vilar. Och jag lägger handen på min längtansfulla barm och beder: giv igen min flydda flicka, giv min blyga blomma åter! Låt mig här i hennes ögas glans mitt ögas ömhet spegla, här vid hennes hjärta gärna all mitt hjärtas suck försaka! Då vill jag ej mera sörja, aldrig mer allena klaga. Men i andra stunder såg han i Greta från Kahra den onda fresterskan, ett väsende, som förföljde och oroade honom. Då trodde han sig hos henne spåra något mörkt och demoniskt. Han kämpade med henne, såsom kristna helgon en gång i tiden kämpade med visioner från syndens och lustans värld. I sådana ögonblick växlade han heta ord med den förföljande: »Ha, står du åter invid min sida, du mörka flicka, min demon du'! I dystra natten av kvalen jagad, förblödd, förlorad och söndersliten, jag flydde dig, som man flyr för döden, jag flydde dig, som man flyr ett samvet, jag velat fly ifrån själva livet, och dock du står vid min sida än.» »Förskjut mig icke, du vilda gosse, o, minns vår kärleks mörksköna dröm! O, minns de glödande ljuva rosor i nattens dofter och stilla tyst-