nad, o, minns de heta, de sälla tårar, och minns den brännande längtans suckar i ödemarkernas aftonstorm!» »Hör upp att mana ur det förgångna den mörka synd, som min frid förödde! De rosor alla och alla tårar och all min rysande längtans suckar, jag dem begravit i Lethes böljor, jag plånat dem ur min levnad ut.» »Det är förgäves, du fåfängt strider, den forna kärleks eldröda minnen, de sköna spöken du ej utrotar, de följa dig genom livets stigar, i själva graven med dig de sjunka, och bort i rymden av evigheter de klänga sig vid din ande fast.» »O, om du älskat, om, som du säger, du mig allena ditt hjärta givit, jag dig anropar: vik bort ifrån mig, ej mana mera den eld, som bränner till aska hela min levnads frid!» — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Det var, som om detta minne inte kunde överge honom, förrän han hade lyckats att därav skapa ett poem av stor, oförgänglig skönhet. Han försökte gång på gång att nå fram till detta. Det lyckades honom först på hösten år 1845. Då framstod »Den resande studenten» i sin färdiga, fulländade form. Då var all mystik övervunnen, dikten var frisk, levande, munter verklighet, och med det tragiska slut, som han hade indiktat, höjde den sig till stor, ädel konst.