HELSINGFORS TIDNINGAR.

Sent på hösten år 1841 låg i Helsingfors en gammal skvallersyster på dödsbädden. Det stod så illa till med henne, att ingen mer väntade, att hon än en gång skulle visa sig i Wasenii boklåda, såsom hon hittills hade brukat göra varje onsdag och lördag för att vandra kring staden med sitt nyhetskram. För att vara fullt uppriktig måste man erkänna, att det inte rådde vidare sorg över det väntade dödsfallet. Man medgav visserligen, att under sina unga dagar hade den sjuka kunnat komma med rätt angenäma överraskningar, en statsrådstitel här, en Vladimirorden där, men detta hörde till det längesedan förgångna. Nu i ålderdomens skröplighet brukade hon mest springa omkring och berätta skabrösa historier, som hon hade insamlat ur gamla franska journaler. Om någon ville protestera mot hennes framfärd, blev hon till på köpet ovettig. Så gammal hon var, eller kanske just därför, kunde hon aldrig erkänna ett misstag. Sista ordet måste hon ha, om hon än skulle hålla på att kälta i åratal om samma sak. Ingen är så övergiven, att han inte har någon vän, och den stackars sjuka ägde verkligen i uni-