versitetsbokhandlaren och boktryckaren konsul Wa-senius en beskyddare, som inte hade glömt hennes forna förtjänster, utan på allt sätt sökte behålla henne kvar i livet. »Min vän,» sade han till henne, »jag försäkrar dig, att du är varken utlevad eller utgammal, men du har dåligt kosthåll. Du måste höra dig om efter en ny kock. Det är allt, som behövs.» Och utan att vidare spörja eller fråga satte han sig verkligen i rörelse för att finna en person, som kunde sköta om den gamla damens hushåll och förhjälpa henne till hälsa och nytt liv. Han hade väntat sig, att han skulle få söka ganska länge, innan han kunde finna någon, som hade den minsta lust att ta vård om en person, vars krafter voro så nedsatta och vars rykte var så dåligt. Men i början av december månad hände det sig, att han fick besök på sitt kontor av en mörklagd, mycket prydlig ung herre med en manuskript-rulle under armen. Han nämnde namn och levnadsställning, sade, att han önskade själv förtjäna sitt uppehälle under den tid, som åtgick1, innan han blev färdig med sin licentiatexamen, och hemställde i all ödmjukhet om inte konsuln skulle vilja anförtro honom den lediga platsen. Konsul Wasenius, som hade haft att göra med massor av människor och dessutom var en ganska klok och snabbtänkt man, spände ögonen i den besökande för att se vad han gick för. Ögonen voro djupa som sjöar, men det låg ett rätt så farligt glitter och lekte på ytan. Kring munnen svävade