ett skälmskt leende, ansiktsdragen i övrigt voro fina och väl utmejslade, hela utseendet var av det slaget, som är vackert ena ögonblicket och fult det nästa. Gestalten var av medelhöjd, men tunn och smal, så att den unge mannen gjorde intryck av något okroppsligt, nästan av en skugga. Genom konsulns huvud for en förflugen tanke, att han inte hade en vanlig människa framför sig, utan något slags väsende — han kunde inte i hastigheten säga av vilket slag. Det var inte tomte, inte näck, inte troll, det var snarare något, som hörde luften till. Ett ögonblick undrade han om inte några slags vingar voro instoppade under rocken, men strax därpå log han åt sitt infall. Han tog genast sitt förnuft till fånga och började resonera med den platssökande. »Magistern vet, att det är fråga om att sätta liv i Helsingfors Tidningar,» sade han. »Den är rent på fallrepet. Vi ha inte mer än fem hundra prenumeranter kvar nu, skulle jag tro, och för några år sedan voro vi uppe i elva hundra.» Den främmande försäkfade, att han var alldeles inne i situationen, men konsuln fortsatte i alla fall att lägga ut saken. Han hade skapat tidningen, för att den skulle vara ett nyhets- och annonsblad, ty ett sådant behövdes absolut i Finland, och allmänheten hade ställt sig välvillig, i synnerhet så länge som tidningen hade kunnat meddela nyheter om utnämningar och befordringar. Visserligen hade man kallat den för skvallerbladet, men vad hade det att betyda? Emellertid hade rege-