kunde knappast vänta, att någon erkänd förmåga skulle vilja ägna sig åt den. »Har herrn skrivit något?» frågade han för att på ett enkelt sätt komma till ett avgörande. Pappersrullen överlämnades med en bugning i konsulns händer, och den sökande avlägsnade sig. Då manuskriptet rullades upp, befanns det innehålla en skildring av landskapet Österbotten, uppläst vid sista terminsfesten i Österbottniska avdelningen. Konsuln fördjupade sig i läsningen. Allvar, reda, goda kunskaper, lättflytande stil. Allt, vad han kunde önska sig. Han kände sig dock ännu tveksam. Han förstod sig inte riktigt på det där utseendet. Nästa natt hade konsul Wasenius en alltför vacker dröm. Han tyckte sig stå i björkparken utanför Kajsaniemis värdshus, men hur underbart var den inte förändrad och förskönad! De höga, vita björkstammarna stodo där, såsom han alltid hade sett dem, men uppåt stammen och utåt grenarna voro de omslingrade med blommande rosor. .Utmed gångarna bildade små rosenträd bågigavalv, alla buskager voro förbytta i väldiga rosensnår, ur gräsmattorna myllrade fram rosenbuskar med gula, vita, skära och mörkröda blommor, små och stora om varandra. Konsuln stod alldeles häpen över all denna blomsterprakt, då han med ens fick se något ännu mer förtjusande. I en stor rosenbuske foro grenar och blad rasslande åt sidan, och ur en dunkel portöppning, som sålunda bildades, framtågade en rad