av små älvor. Kung och drottning gingo i spetsen med dansande steg, och en lång rad av rikt utstyrda herrar och damer följde dem. Intet tvivel var möjligt. Det var Oberon och Titania, som med sin hovstat tågade in i Kajsaniemi park för att tråda en midsommarsdans. Den drömmande lyckönskade sig just till den underbara tur, som hade fört honom till Kajsaniemi denna natt, då han märkte en viss oro bland de framtågande. Man såg sig om, man viskade, man undrade. Det var tydligt, att man saknade någon. Och konsuln förstod genast vem det var, som efterfrågades. Det var naturligtvis Puck, musikanten och upptågsmakaren, alla älvors vän, alla rosors skyddsherre. Han måste vara med i sällskapet. Vad skulle man ta sig till vid Oberons hov utan Puck ? Plötsligen utstötte Titania ett rop och pekade uppåt en av Kajsaniemis vita björkar. Genast vände alla älvorna, och konsul Wasenius med, blickarna åt samma håll. Och där satt verkligen Puck ytterst på en sviktande gren. Den skälmen hade klätt ut sig. Han hade studentmössa på huvudet, byxor och väst, krås och manschetter, allt av en obeskrivlig prydlighet. Rocken hade han kastat av sig, som studenter bruka göra, då de arbeta, och från skuldrorna sköto små brokiga fjärilsvingar fram genom den vita skjortan. Det var en helt putslustig syn att se den lille mannen sitta där med korsade ben, allvarligt inbegripen i att med en stor gåspenna klottra ner bok-