stäver på ett pappersblad, som han höll över knäet. Han fortsatte sitt arbete, till synes alldeles omedveten om att hela Oberons hov stod nedanför på marken och betraktade honom. »Vad har han för sig? Vad har han nu hittat på för ett spratt?» undrade man bland älvorna. »Ack,» utropade någon, »jag vet, jag vet! Han skriver en tidning. Puck har blivit tidningsredaktör. Nu få.vi en tidning vid Oberons hov!» Varpå hela sällskapet började klättra uppför björkstammen med obeskrivlig lätthet och behändighet. Snart stod man framme hos Puck, man läste I I ■ : • ‘ över hans axel. Då lyfte den skrivande upp huvudet för att visa bort de mest närgångna, och konsul Wasenius kände genast igen det mörklagda, smala ansiktet med de djupa ögonen och det växlande minspelet. Han hade för resten nästan väntat sig det. Puck var ingen annan än den unge magistern, som hade anmält sig hos honom som platssökande. I sin förvåning skyndade han nu också närmare för att se på pappersbladet, som den lille pysslingen höll i sitt knä. Och sannerligen stod det inte överst på sidan med stora, utsirade bokstäver: Helsingfors Tidningar. I varje nummer av den verkliga tidningen lästes under titeln en latinsk sentens av värdigt och vackert innehåll. Quid verum atque decens curo et rogo. Jag vårdar och beflitar mig om det, som är sant och anständigt. Konsuln