enda människa, som han kunde skriva och tala till med full uppriktighet, han skulle alltså nu lämna honom. Men vad tjänade det då till, att deras hjärtan hade blivit så nära förenade? Om Henrik flyttade till Tyskland och de aldrig mera råkades, skulle naturligtvis vänskapen förblekna. Allt detta, som hade grundlagts under barndom och ungdom och som borde ha utvecklat sig till ett livslångt, broderligt stödjande och hjälpande förhållande, det blev nu avbrutet. Och då så var, kunde han inte låta bli att undra över varför Henrik hade kommit in i hans liv. Hade det endast varit för att skilja honom och Emilie? Han kom ihåg den där champagnenatten, då Henrik hade anförtrott honom, att han älskade Emilie, och då han själv i ridderlig försakelse hade lovat att inte gå honom i vägen, att inte söka vinna henne för egen räkning. Tre och ett halvt år hade gått sedan dess, tre år, under vilka hans hjärta hade lidit outsägligt, lidit både av sin trohet och av sin otrohet. Den smärtfulla, mörka Kahraepisoden skulle alls inte ha förekommit, om inte Henrik hade skilt honom från Emilie Lindqvist. Om nu Henrik verkligen hade hållit fast vid henne, om han hade gift sig med henne och gjort henne lycklig, då skulle Zachris ha kunnat tänka på denna historia med lugn undergivenhet, men på senare tiden hade Henrik alldeles slagit Emilie ur hågen. Nu var han förälskad i Mia Hammarin, en Nykarlebyflicka, som hade större arv att vänta