att inte skynda hem så fort som möjligt, när det gällde att få träffa Henrik, barndomsvännen, innan han lämnade Finland. Modern och systern kommo emot honom, då han körde in. på gården. Han märkte genast, att det var något dämpat i den glädje, varmed de hälsade honom. »Jag kommer väl inte för sent, mamma?» frågade han. »Henrik är väl inte redan borta?» »Jo,» svarade modern, »han är borta, men han har inte rest till Hamburg.» Han hörde på tonfallet, att en stor olycka hade hänt. »Är Henrik död?» utbrast han. Så var det verkligen. Hans vän hade förkylt sig genom att gå ut för tidigt efter en i sig själv ofarlig nässelfeber och hade dött efter ett par dagars sjukdom. Medan Zachris hade varit på hemresa, hade begravningen firats. Hela Nykarleby hade följt den käcke och glade unge mannen till hans grav. Zachris gick ännu samma dag till kyrkogården och kastade den beställda förlovningsringen på vännens grav. Hans själ var full av smärta och sorg. Gud, som tog i sin vård allt det späda och svaga, som nu spirade upp i Finlands korta sommar, varför tog han inte också omsorg om en sådan bräcklig ung människoplanta, som hans vän hade varit, och lät den nå fram till mognad och fulländning? Henrik Backmans gamla mor och en sjuk syster voro redan ute på Kuddnäs i dokforinnans goda