Zachris hade alltså fått varken framgång eller bakslag. Herr Henriks akademi upplöstes dock efter ett halvt års tillvaro. Dess arbetssätt hade kanske varit litet för tungt och för oordnat. På hösten gjorde Zachris emellertid ett nytt bemödande. Det hör till i alla världens rosengårdar, att man där skall umgås med varandra på ett lekfullt och vänligt sätt, utan all stelhet och högtidlighet. Och en sådan angenämt förtrolig ton sökte Zachris införa bland sin tidnings läsare. I stället för att helt kallt och torrt meddela tidens och dagens händelser, tog han sig för att skildra dem glatt och lustigt i brev till en löjtnant Leopold, som uppehöll sig i Grusien i rysk tjänst och var mycket begärlig på nyheter från sitt hemland. Utan fruktan att trötta kunde Zachris alltså i de månatliga brev, som tidningen sände honom, berätta om allt möjligt, om väderlek och utsikter för årsväxt, om besök av resande teatersällskap, om utnämningar, om promotioner, om dame-moder, om kyrkobesök, allt i en lekande, behaglig blandning. Naturligt var, att också detta skulle väcka en del anstöt. Det fanns människor, som alls inte kunde tåla att bli så familjärt behandlade av sin tidning. Men det fanns också en hel del andra, som kände sig roade och som tänkte i sitt sinne: »Den där gossen i Helsingfors Tidningar berättar sina nyheter på ett bra trevligt sätt. Varför kunna inte vi andra vara lika öppna och naturliga som han?» I själva verket blevo dessa brev en stor