Endast censor tycktes ingenting ha förstått. Han höll sig åtminstone den gången stilla. Men vad som låg bakom allt detta, det var ju i själva verket den makt, som begagnade sig av censuren för att upprätthålla sitt välde. Det var inte mot en mer eller mindre oresonlig censor Zachris hade att vända sin vrede, utan mot den ryska despotismen. Finnarna intogo en särställning bland alla av Ryssland underkuvade folk. De styrdes visserligen av en rysk generalguvernör, men den rådgivande senaten vid hans sida utgjordes av finnar. Språk, religion, undervisningsväsende, lagstiftning hade de fått behålla oantastade, ämbetsmän och officerare utsågos bland landets egna söner. Detta var dyrbara förmåner, och i Finland ansågs det brottsligt att genom något överilat steg sätta dem i fara. Zachris ville heller ingalunda äventyra något sådant. Han hade inga politiska mål, endast kulturella, och just medvetandet om hans fullkomliga ofarlighet för självhärskaredömet gjorde kanske, att han ännu mer harmades över att han skulle hindras från att verka för det goda, som han ville befrämja. Skuggrädsla och misstänksamhet ställde sig emot honom på den väg, som han ville vandra, och mången gång brände hans huvud hett av vrede över alla retsamma, dumma förordningar. Så hände det, att han en kväll under hösten 1844 kom att bevista en teaterföreställning. En tysk trupp uppförde ett stycke, där marseljäsen sjöngs,