<poem>för Suomis folk och språk och land och för dess framtids makt, att brista må vart nesligt band, som det i bojor lagt.</poem> I de ögonblick, då dessa ord flögo genom hans hjärna, tyckte han sig i dem finna upprättelse för alla de gånger, då han hade måst foga sig efter tyranniska maktspråk, från den ödesdigra stunden för många år sedan, då Österbottniska avdelningen delades, till det sista censorsingreppet. Han sjöng sina verser, medan han skapade dem. Han var besynnerligt upprörd och på samma gång stolt och modig, han stod helt och hållet under frihetsmarschens förtrollning. Han var färdig att gå till Sibirien för att få säga just dessa upproriska ord, för att få tillropa både Sverige och Ryssland, både den gamla härskaren och den nya, att träldomens dag var förbi för Finlands folk och att det hatade sina bojor. Denna sång sattes naturligtvis inte in i tidningen, men den blev känd bland studenterna och sjöngs av dem med hänförelse. Första versen sjöngs så ofta, som möjligt var, den andra, endast då man hade »säkra» åhörare. Snart blev det också bland myndigheterna bekant, att studenterna sjöngo en ny marseljäs, och detta väckte icke ringa ängslan. Man gjorde Topelius uppmärksam på att om hans författarskap till denna sång bleve känt, kunde det leda till husundersökning och fängelse, ja, kanske till Sibirien.