Då måste Zachris gå till rätta med sig själv och fråga sig vad han ville. Var han verkligen beredd att gå i landsflykt och fängelse bara för att fritt få uttala sitt hat mot censorer och envåldshärskare? Borde han inte spara sitt liv för allvarligare uppgifter, för ädlare bragder? Måste han kasta sig i fördärvet för att få ge luft åt onödigt trots? Nu hade han ett mål att vinna, ett kall att sköta. Han måste låta mannens ansvarskänsla träda i stället för ynglingens uppflammande hänförelse.

II. PIETISMEN.

Det var nyårsnatt, och Zachris Topelius hade satt sig till pianot för att sjunga en psalm, såsom han brukade göra vid varje årsskifte sedan lång tid tillbaka. Året, som hade gått till ända, var 1843, det nya, som denna natt dök upp över synranden, skulle heta 1844. Nyårskvällen hade Zachris tillbringat hos Emilies släktingar, kommerserådet Borgströms, men nu var han sedan några timmar hemma på sitt rum. Han hade buntat ihop brev från fästmö och mor, läst en sida här och en där, skrivit till Emilie, och till sist hade han velat hälsa det nya året med bön och sång. Men han förmådde knappast sjunga sin psalm