till slut. Han var inte i den rätta stämningen. Det bodde upproriskhet och harm i hans själ. Han kände sig inte tacksam och undergiven. Han ville gå till rätta med sin Gud. »Vad har du gjort av Nykarleby?» ville han fråga. »Vad har du gjort av Kuddnäs? Varför har du inte tagit i ditt hägn min barndomsstad och mitt barndomshem? Voro de dig inte fromma nog? Jag säger dig, det fanns inte en plats på din vida jord, där man förde ett bättre liv.» Han reste sig och gick fram till skrivbordet, där brevbuntarna lågo. Han lade tungt ner händerna på dem. »Jag kunde gråta blod,» mumlade han. »Hur kommer det sig, hur kommer det sig, att en barmhärtig Gud inte avvänder så mycket onödigt och oförskyllt lidande?» Det var, medan han nyss förut hade genomögnat breven, som denna oresonliga vrede hade stigit upp inom honom. Han kunde inte förstå meningen med det, som skedde. Det tycktes honom, att Gud förstörde den bästa av sina skapelser. »Det är inte för Emilies skull jag vredgas,» bröt han ut. »Det är min gamla mamma det gäller. Det är hon, som har blivit förföljd och plågad hela detta år.» Han drog ut en låda i skrivbordet och tog fram en bunt brev från föregående år. »Det var då det började,» mumlade han. Medan han bläddrade bland breven, kände han hur hans händer skälvde, och han blev ängslig över sin egen upprördhet. »Akta dig, Zachris, ställ dig