inte som fiende till din Gud!» sade han till sig själv. »Pietismen har ju genomträngt hela Finland. Varför skulle den inte också komma till Nykarleby?» Han lät breven falla ner på bordet. Ja visst, pietismen hade verkligen genomträngt hela Finland, och den var heller ingen nyhet i Nykarleby. Den hade funnits där sedan en sex, sju år tillbaka, men hade mest hållit sig bland hantverkare och tjänstefolk. Jo, kaplanens dotter, Sophie Fonselius, och ett par handelsbokhållare hade ju angripits av rörelsen, eljest ingen av den bildade klassen. Men på hösten 1842 hade man fått dit som kaplansadjunkt en av pietisternas främsta män, N. G. Malmberg. Han tycktes vara en begåvad predikant, och i början hade det låtit på modern, som om både hon och hela staden voro belåtna med honom. Nu hade man äntligen glädje och uppbyggelse av att gå i kyrkan, hette det. De pietistiska lärorna, som Malmberg framlade, behövde man ju inte fästa sig vid. Det visste ju varje förnuftig människa, att det inte var något ont i att dansa eller läsa goda romaner eller i att göra sig litet fin, då man visade sig ute bland människor. Inte behövde den, som i alla fall förde ett anständigt och rättfärdigt leverne, sätta på sig någon särskild fromhetsskylt. Ja, så långt hade allt varit gott och väl, men Malmberg hade inte predikat många söndagar, förrän doktorinnan hade börjat frukta, att Sophie skulle ta för starkt intryck av hans förkunnelse. Sophie lånade böcker av jungfru Anna Lena, som hade