slutit sig till rörelsen sedan många år tillbaka, och hon sökte upp mamsell Fonselius, som annars ingen av de unga flickorna brukade umgås med. Allt detta gjorde doktorinnan ganska bekymrad. Hon hade hört från andra orter hur sorgligt det kunde bli, sedan pietismen hade fått insteg. Barn reste sig mot föräldrar och hustrur mot män. Ja, hon skulle inte lägga några hinder i vägen för Sophie, men hon var ängslig för att hon skulle bli fördömd av sina egna barn, såsom många föräldrar hade blivit i dessa tider. Då Zachris läste brevet, vari modern omhandlade allt detta, hade han nogsamt lagt märke till att hon i sista satsen hade använt pluralis. Det hade väl föresvävat henne hur troget han och Sophie hade hållit ihop alltsedan barndomen. Nu kunde hon inte tänka sig annat, än att om den ene bleve pietist, så måste den andre också bli det. I avseende på Sophie hade hon också fått rätt. Det hade inte dröjt länge, innan dottern hade bett henne om tillåtelse att få gå till Malmberg och tala med honom om sin salighet. Det hade blivit ödsligt i själen på modern, då dottern hade framställt denna bön, men hon hade låtit henne gå. Hon hade från första stunden föresatt sig, att hon inte ville handla så dåraktigt som andra föräldrar och ställa sig mellan barnen och deras salighetslängtan. Det var väl i alla fall troligt, att hon skulle förlora dotterns kärlek, om denna bleve pietist, men det skulle inte ske genom eget förvållande. Sophie hade vid hemkomsten omtalat, att predikanten hade