hållit tal mot fjärde budet, framfört sig själv som exempel och berättat hur han hade levat i bitter strid med sin egen mor. Man fick inte ge efter för föräldrarna, hade han sagt, även om de skulle dö av sorg. Nog hade doktorinnan anledning till oro. Sophie var ju stilla och foglig ännu, men hur skulle det bli, då hon på fullt allvar hade slutit sig till de väckta? Zachris bet ihop läpparna. Det var bittert att tänka på hur modern hade måst lida, medan hon såg sitt barn steg för steg slitas ifrån henne. I ett brev hade doktorinnan talat om hur det nuförtiden predikades i Nykarleby. Sist hon hade varit i kyrkan, hade prästen till en början talat bibliskt och vackert, så att också hon, fattig synderska, hade funnit sig väl därav. Men sedan hade han sagt, att dessa ord blott voro för de omvända, men alls inte för sådana, som gå i kyrkan, bara för att alla andra gå dit. Därefter kom en förmaning till den, som var stadd på bättringens väg, att säga till fader, moder, syster: »Gack ifrån mig!» Och till sist blev det om helvetets eldbränder och dylikt, så att hon gick gunås med sämre känslor från kyrkan än dit. Den predikanten, den predikanten! Zachris kunde höra honom, där han stod i sin ungdoms fanatism och fördömde mogna människor, som med heder hade genomgått livets otaliga prövningar. Han hade själv en gång velat sluta sig till dessa