svärmare. Men de skulle inte ha kommit hans mor för när. Nu voro hans ögon öppnade. Vilken rörande strid hade inte modern kämpat för att få behålla dotterns kärlek! På allt sätt hade hon velat visa sig tillmötesgående och kärleksfull. En gång hade hon till och med bevistat en av de väcktas sammankomster. Hon och Sophie hade blivit bjudna på kaffe till en av de omvända familjerna, och då de hade kommit dit, hade där helt oförmodat varit stort sällskap, som satt i salen i rader framför varandra. Doktorinnan märkte strax, att hon hade blivit narrad till ett bönemöte, men hade lugnt funnit sig i saken och stannat utan krus och omständigheter. Malmberg själv var där tillstädes. Han läste upp en predikan av Nohrborg och talade över den, därjämte sjöngs under aftonens lopp en otalighet av Sions sånger. Doktorinnan blev presenterad för Malmberg och språkade litet med honom, och Sophie var så lycklig, fast på samma gång rädd, att modern skulle förgå sig. Men själv kände hon ingen hjärtklappning inför den store mannen, utan allt gick bra. Doktorinnan hade inte försummat tillfället att studera sällskapet, som hon hade råkat in i. Hon förvånade sig över att allt gick till ungefär som vid ett världsligt samkväm. Så hade världen hållit tal för Malmberg, som skulle lämna Nykarleby, och Malmberg hade svarat. Rätt eget hade varit att se, att herrarna hade suttit i soffan i salen, medan damerna hade varit den ödmjuka delen av sällskapet.