Herrarna voro utpyntade som förr med löskragar, kråsnålar och klockkedjor, men deras damer hade lagt av alla prydnader och sågo ut som pigor. Det där hade hon i alla fall inte funnit så otrevligt, men annars var det inte annat än ständiga små obehag. Inte kunde Sophie ha sin boa, därför att mamsell Fonselius hade sagt, att hon ryste var gång hon såg ormen om hennes hals. Och en brun sidenhatt, som doktorinnan hade gett henne i julklapp, satte hon inte på sig, förrän hon såg, att modern höll på att mista tålamodet på allvar. Men det värsta kom, när Sophie tog sig till att kamma ut sina lockar. På så sätt hade hela Nykarleby fått reda på att hon var läsare. Och då det blev allom bekant, att den riktningen, som hotade att undertrycka all livets glädje, hade fått insteg på Kuddnäs, hade stor ängslan uppstått i alla familjer, där det fanns unga flickor, att de skulle kunna förledas att följa det givna föredömet. Doktorinnan och dottern blevo alldeles övergivna och skydda, såsom vore de spridare av pestsmitta. Ingen tordes komma till dem, och ingen bjöd dem till sig. Helt säkert kunde doktorinnan ha fått vara med överallt nu som förut, om hon så hade velat, men Zachris förstod, att hon inte ville på något sätt skilja sig från dottern. Hellre lät hon människor tro, att också hon hyllade pietismen. Vad brydde hon sig om sådant, bara hon kunde få behålla sin flicka! Hon visste alltför väl, att »vännerna» endast sökte efter anledning att skilja dem åt.