hade att blanda sig i religiösa angelägenheter. Den gamle upplysningsvännen fick höra, att det vore bättre, att han talade till rätta sin egen son, som ju pratade vitt och brett om att det inte fanns någon Gud. Hon hade verkligen tystat ner honom. Men Sophie, hur mycket hade hon förstått? Vilken märkvärdig kristendom var inte detta, som förbjöd ett barn att älska en sådan mor! Sophie gick som förr till sina pietistvänner och lät modern sitta ensam med sin oro och sin längtan. Zachris lyfte armarna och drog en suck, som nästan var ett stönande. Det kom honom på tungan ett ord ur den grå forntiden: »Grymta månde grisarna, om de visste vad den gamle galten lider.» Vad därmed menades, förstod han i den stunden. Tänka sig modern i strid med släkten, i strid med sina gamla Nykarlebyvänner! Tänka sig henne, som hade bjudit sina barn så mycken glädje, sittande ensam i sitt hem, med musik, skratt och all oskyldig förströelse bannlysta! Tänka sig predikanter och andra »väckta» såsom hennes enda umgänge! Tänka sig luften omkring henne liksom inpyrd av Sions sånger, av själanöd, av väckelsehistorier! Men mitt i den stora ångest, som han kände för moderns skull, kom en tröstande tanke till honom. Det fanns ändå någon, som förde ut till Kuddnäs glädje och vänlighet, som försökte ge den gamla vad den egna dottern inte mer kunde skänka henne. Emilie hade nog fått känna på pietismens hårda hand, hon också. Sophie hade ju hittills varit