hennes bästa och käraste vän, men efter omvändelsen övergav hon henne, liksom hon hade övergivit modern. Inte förr än de båda fingo den rätta upplysningen, kunde hon för dem öppna något rum i sitt hjärta. Det var inte nog med att Emilie hade mistat sin bästa vän. Hela Nykarleby var förstört. Det var slut med det fordom rätt så trevliga sällskapslivet. Om man nu någon gång råkades, var det bara strid och disputationer och dessemellan ett olidligt spionerande och övervakande av ens nästas tänkesätt, ord och gärningar. En söndag hade Malmberg under högmässan talat emot syndiga nöjen på sabbaten. Och på eftermiddagen hade det verkligen varit en danstillställning i staden. Men det hade varit som att se vaxdockor dansa. Intet liv, ingen glädje. Två och två hade de unga flickorna krupit undan i vråarna och talat om det allvarliga ämnet. En sådan ledsnad, som nu rådde i Nykarleby, kunde inte Zachris tänka sig. Köpman Isak Lindqvist, som var en man av gamla stammen, var naturligtvis stor motståndare till de nya lärorna och predikade väldeliga mot svärmeriet. Också med honom hade Emilie råkat i strid, då hon en dag hade tillåtit sig att försvara Sophie Topelius och säga, att hon hade väl rätt att i första rummet tänka på sin själ. Fadern hade då kommit på den idén, att hans tillkommande måg möjligen hade samma åsikter som systern, och han hade bestämt sagt ifrån, att om detta vore