förhållandet, så vore det bäst, att hon beredde sig på att bryta förlovningen. Emilie hade alltså med stor ängslan skrivit och hört sig för om Zachris var pietist. Hon var inte alls säker på vad svar hon skulle få. Han gick ju i kyrkan varje söndag, och en gång hade han sagt till henne, att han tänkte bli präst. Men så ogudaktigt det än kunde låta, så hoppades hon av allt hjärta, att han inte måtte höra till läsarna, ty då finge hon nog inte hålla fast vid honom. Härvidlag hade Zachris mycket lätt kunnat lugna henne, men han kunde inte återge den omgivning, vari hon levde, dess gångna behag. Kom hon ut till Kuddnäs, var Sophie så hård, så oförstående. Inte en gång om Zachris kunde hon tala med henne. En gång hade hon sett den stackaren gråta helt förtvivlat, därför att hon gjorde så orätt, som inte flyttade från sin mor. Hon visste, att detta inte kunde få fortgå, det måste snart ske en brytning. Så småningom fick Emilie den vanan att gå till Kuddnäs, endast då hon visste, att Sophie var borta. Då sökte hon upp doktorinnan, där hon satt i spolkammaren ensam med sina dystra tankar. Med henne talade hon om Zachris, de skrattade och gräto tillsammans, och när Emilie vandrade tillbaka till staden, lovade hon sig, att då hon och Zachris bleve gifta, så skulle de hålla den gamla skadeslös för vad hon nu måste genomgå. Ja, häri instämde Zachris visst med henne, men på samma gång förstod han, att den enda