Han kände åter upprorsandan komma över sig. Dessa pietister voro ju Guds tjänare framför andra,, det var Guds sak, som de stredo för, och han hade allt hittills satt dem högt, önskat, att han hade haft kraft att likna dem. Det var nästan något hemskt i det sammanträffande, som nu hade ägt rum. Han här nere i Helsingfors sökte genom sin tidning utbreda de milda seder, de oskyldiga glädjeämnen, det behagliga väsende, som han hade funnit i sin födelsestad, och samtidigt härjades denna av den stora glädjefördrivaren. Guds gissel, pietismen, gick hatfull och ödeläggande fram över den. Åter blev han rädd för sig själv. »Jag håller på att bli en Guds fiende!» utropade han. Men så med ens fick han saken lagd till rätta för sig. Han såg klart. En stor lycka fyllde honom. »Gud älskar inte dessa asketer, dessa människoplågare mer än jag,» sade han. Han blev glad på nytt. Han sprang upp och började att med hastiga steg gå fram och tillbaka genom rummet. Hur hade han någonsin kunnat tro, att pietisterna hade varit de rätta arvingarna till Guds rike, dessa, som hatade allt skönt, som upplöste de heligaste band, dessa trånghjärtade fördömare av nästans gärningar, dessa, som plågade människorna med påläggande av onödiga bud? »Gud hatar dem,» bröt han ut. »Nej, nej, han hatar inte,» ångrade han sig. »Han älskar dem för deras nitälskan och allvar, men Gud har aldrig sagt, att deras väg är den enda,