som leder till honom. Gud vare tack och lov för att jag inser, att det inte är mig förbjudet att älska hela skapelsen.» Han gick fram till fönstret, rullade upp gardinen och såg ut. Om dagen hade han en storartad utsikt över stad och skärgård, nu såg han endast nattens dunkel, men han visste, att en stor, slumrande värld låg där nedanför honom. »Min väg till Gud,» sade han småleende, »det är den, att jag vill förvandla allt detta till en rosengård.» Han stod kvar vid fönstret i tankar. Han tänkte på att hans mål egentligen inte var annat än ett återvändande till den äldsta av mänsklighetens drömmar. Och hade inte mänskligheten alltid varit sanndrömd? Skulle inte den sköna paradisdrömmen från tidens morgon ha den betydelsen, att mänskligheten en gång skall komma att leva ett lustgårdsliv i sämja och endräkt? Inte så att förstå likvisst, som att den skulle återgå till vildens arma ståndpunkt, utan allt, vad den hade förvärvat av bildning och vetande, av skönhet och rikedom under vandringen genom den jordiska vildmarken, det skulle den förvisso föra med sig in genom paradisporten. »Detta är det rätta,» sade han. »Här finnes intet utestängande, intet särskiljande, intet fördömande. För detta vill jag alltid strida.» Och nu, då han hade funnit sin ståndpunkt, kunde han med ens tänka med förstående vänlighet på sin stackars syster. Var det verkligen så