underligt, att hon hade övergått? Hon hade varit en hungrande själ, men vad hade väl det enformiga vardagslivet i småstaden kunnat bjuda henne? Hon hade behövt allvarliga uppgifter, ett rikt liv för att utfylla sin tid. När inte detta fanns på annat håll, kunde han så väl förstå, att det blev svärmeriet, som grep henne. Han förstod hela rörelsens berättigande, men han kände ändå, att den måste ersättas av något vidare, större, mer allmänmänskligt. Men vilket öde väntade väl honom, om han försökte införa detta, som skulle vara större och vidare? Runtom i landet härskade den trånga läran. Den predikades i kyrkorna, i hemmen, på sammankomsterna ute i det fria. Överallt avskilde den frälsta från ofrälsta. Överallt förvisade den det, som världen tillhörde, till syndens djupaste avgrund. Han däremot ville omfamna allt skapat. Han ville ingenting förkasta, endast lyfta, höja, göra allt Gudi behagligt. Än en gång såg han ut. Nu urskilde han staden, de låga skären, en svag, glimmande strimma av hav. Och anblicken av denna vida rymd ingav honom nytt mod. »Även jag står på en hög talarstol,» tänkte han. »Även min röst hörs över hela mitt land.» Han gick fram till skrivbordet. Han började skildra den nya värld, som han drömde om. »Här finnes ingen synlig kyrka, dogmerna hava bortfallit, blott tron, hoppet och kärleken