från utlandet, fanns något, som han skattade högre än allt annat gott, som han under sin resa hade förvärvat. Där fanns en idé av omätlig betydelse för hans land, och ändamålet för hans hemresa var att omsätta denna idé i handling. På allra enklaste och kortaste sätt uttryckt, var hans plan den, att Finland borde bli en enbart finsk stat, inte såsom nu en svensk-finsk med tonvikten lagd på det första sammansättningsordet. Under sina resor hade Snellman lagt märke till hurusom man i länder, som suckade under främmande herrskap, sökte att återvinna frihet och oberoende genom att uppväcka dessa länders äldsta, men numera undertryckta befolkningselement till nationalmedvetande. Sålunda hade man i Böhmen satt i gång en nationalistisk rörelse bland tscheckerna, i Irland bland irerna. I Finland, där en urgammal finsk stam fortlevde på landsbygden utan att taga del i bildningsarbetet eller utöva inflytande på styrelsen, borde man nu framför allt ägna sig åt att väcka och uppfostra denna befolkning. Dess språk borde bli hela landets språk, dess speciella anlag och fallenheter borde genomtränga hela landets bildning, yttra sig i litteratur och i konst, och naturligtvis borde hela rörelsen utmynna i skapandet av en finsk stat. En fri finsk stat var naturligtvis ännu ingen möjlighet att tänka på, men om en enhetlig finsk nation uppstode, skulle dock landet kunna betyda något i världen. Europa skulle inte mer betrakta