det som en svensk provins, lösryckt från moderlandet. Dess finska språk skulle vittna om att det vore en stat för sig. Vad man alltså i första hand måste lägga an på, det var, att finskan skulle bli landets språk i stället för svenskan. Irerna i sin kamp mot engelskan, tscheckerna i sin kamp mot tyskan ledo under den svårigheten, att det språk, som de ville utdriva ur sitt land, talades av deras herrar, men så var inte förhållandet i Finland. Svenskan hade där numera ingen mäktig beskyddare, den bibehöll sin framskjutna ställning endast av historiska orsaker. Man kunde nästan tänka sig, att ryska regeringen inte ogärna skulle se, att den finge vika för finskan. Ingenting skulle mera bidraga att minska de svenska sympatier, som ännu fortlevde hos den övervägande delen av befolkningen. Då Snellman reste från Finland, hade det visserligen talats om att något borde göras för den finska befolkningen, men det var mest yttranden, framkallade av medlidande, av en vacker känsla. Han ansåg dem för prat utan betydelse. Ingen hade då ännu uttalat, att just finnarna borde utgöra nationens grundstomme, att deras språk borde talas av alla, att Finland måste bli en helt och hållet finsk stat. När Snellman kom åter, hade jubelfestens väckelse gått genom sinnena. Kalevala-översättningar hade upplyst om den finska stammens värde, och hans tanke låg inte mera så fjärran från vad de ledande männen ville. En och annan hade kanske