obekanta. Man förklarade, att alla platser voro besatta, och bad honom vänta, tills någon ledighet uppstode. Däremot var rektorsplatsen ledig vid skolan i Kuopio, och då Snellman, för att inte stå utan plats, lämnade in en ansökan, skyndade man att bevilja densamma. Det torde inte ha varit utan lättnad, som man såg den farlige mannen avflytta till denna avlägsna ort. Helt naturligt var ju, att Snellman både i Helsingfors och i Kuopio rätt noga följde med hur Topelius skötte sin tidning. Han, som gick och bar på sin stora plan, han, som visste vilka omstörtningar den skulle medföra, vilket gnissel och gny den skulle väcka, hur skulle han uppskatta dessa berömda Leopoldsbrev? Han mätte dem med sina stora mått, och de blevo ingenting annat än leksaksjournalistik, pjoller att roa barn med. Sedan han sålunda hade bildat sig ett omdöme om Zachris förmåga som tidningsman, torde det nog ha förundrat honom att märka, att denne verkligen åtnjöt stort anseende även på håll, där man visste att ställa fordringar. Sålunda fick han veta, att nordösterbottningarna på hösten år 1843 hade utsett Zachris till ställföreträdande kurator under den ordinaries utländska resa. Snellman hade själv varit österbottnisk kurator, och han visste vilka egenskaper som denna, den manligaste av alla studentnationer, satte pris på. Det förvånade honom mycket, att studenterna hade velat nöja sig med en Topelius.