Möjligt är också, att en avhandling, som Topelius detta år författade, verkade i viss mån irriterande på rektorn i Kuopio. I början av sommaren år 1843 hade Zachris gjort en resa till Sverige. Han hade älskat Sverige i hela sitt liv och reste dit med de mest överspända förväntningar, som naturligtvis blevo gäckade. Nu var ju fyrtiotalets Sverige alldeles som Finland ett uppvaknande land, och man kan inte låta bli att tro, att om Zachris hade råkat de rätta männen, dem, som genomdrevo den tidens stora sociala reformer, skulle inte misstämningen ha behövt bli så stor. Det var väl det onda öde, som så gärna låter missförstånd uppstå mellan Sverige och Finland, som ordnade det så, att han inte träffade på någon svensk, som motsvarade hans förväntningar. Nu hade han det intrycket av sitt Sverigesbesök, att han hade sett en teater utan skådespelare. Han besåg Stockholm och fann staden värd alla lovtal, men var voro stormännen, som hade byggt palatsen på holmarna, var voro statsmännen, som hade suttit på Riddarhusets bänkar? Han fann Djurgården, men var dvaldes den inspirerade sångare, som hade besjungit dess fägring, var fanns det lekande snille, som hade gjort själva ruset förlåtligt? Han fann Hammarby, men den Linné, som hade sänt ut lärjungar att inhösta vetenskapens skördar i alla länder, han var borta för evigt. Han fann Gripsholm, men var voro nu de mäktiga