Vasaättlingar, som drömde om östersjövälde och alltid stodo på vakt mot moskoviten? Han fann Uppsala, men utan någon Rudbeck, utan någon storvulen drömmare, som ville göra Sverige till all bildnings urhem. Han fann Sko, men ingen lysande fältherre höll hov i dess praktsalar. Sverige fann han, men var voro svenskarna, hans drömmars folk, hans äras folk, hans kärleks folk? Den ende ibland dem, som motsvarade det ideal, som Topelius hade gjort sig av en äkta, verklig svensk, honom förföljde de med hån och åtlöje. Almquist, han, som älskade riddardåd och glans likaväl som allvar och fattigdom, han, som var stark och rik, arm och ödmjuk på samma gång, han, som var grubblande och lättsinnig, som hade inträngt i alla skönhetens världar, en kung, som kunde sätta sig att undervisa i en småbarnsskola, en präst, som förde en krigares ljungande svärd, deras största snille, den ende svensken, honom förstodo de inte, honom förnekade detta folk av medelmåttor. Och lika litet, som svenskarna förstodo Almquist, lika litet förstodo de Finland. De väntade sig, att finnarna skulle känna sig olyckliga och förtryckta under det ryska väldet, och om man sade dem, att detta land, som de inte hade kunnat försvara, nu åtminstone hade kommit i åtnjutande av fredens välsignelser, att det ingalunda förtrycktes, utan regerades av sina egna