ämbetsmän, efter egna lagar, så blevo de inte glada över att höra detta. Finland skulle inte få känna sig lyckligt annat än under svenskt välde. Det var kanske rätt mänskligt, att de kände det så, men det var inte stort, inte klokt. Forna tiders svenskar skulle ha sett saken på ett annat sätt. Då Zachris kom åter till Finland, vände sig hans hjärta med större värme än någonsin mot hans finska folk. Han satte sig till att skriva en uppsats, som skulle öppna svenskarnas ögon och visa dem finnarnas nuvarande ståndpunkt. Denna uppsats, som han kallade »Har finska folket en historia?», besvarade den uppställda frågan med nej, för så vitt det gällde tiden före 1809. Till detta år intog Finland den anspråkslösa ställningen av en svensk provins; någon utpräglad, medveten nationalitet fanns här inte och alltså inte heller någon historia i högre mening. Efter 1809 däremot hade Finland blivit ett land för sig, i det att Rysslands härskare hade tillerkänt det rangen av en stat i union med tsarriket. Landet ägde nu tillfälle att fritt utveckla sin nationalitet, och alltså fanns nu möjlighet till en egen finsk historia. Denna uppsats, som först upplästes vid österbottningarnas terminsfest den 9 november 1843 och sedan offentliggjordes i nationstidningen, väckte mycket uppseende både i Finland och i Sverige, och man kan vara viss om att Snellman tog del av innehållet. Han torde ha blivit måttligt förtjust, när han redan här fann uttalade de idéer, som han ville sprida bland sina landsmän. När Topelius talade