om finska folket, menade han finnbefolkningen, när han talade om Finlands språk, så menade han finskan, när han talade om Finlands historia, så var det återigen finnbefolkningens öden han därmed avsåg. Ingenting annat än det finska elementet tycktes, finnas till för honom. Man kunde säga, att Snellmans stora tanke om den enbart finska staten redan i denna avhandling fanns uttalad. Äntligen, i januari 1844, fick Snellman taga bladet från munnen. Då utsände han från Kuopio två tidningar, den ena på finska, kallad Mahaaniehen ystävä, lantbrukarens vän, den andra på svenska, med namnet Saima. Den finska tidningen lämnade han snart till en medarbetare, men i Saima framlade han nu denna starka förkunnelse, som väl kunde förliknas vid pietismen i stränghet och anspråksfullhet. Här begärdes det av varje bildad man i Finland, att han skulle försaka det språk, vari han hade uppfostrats och som han under hela sitt liv hade talat. Här fordrades, att man skulle kasta åt sidan den företrädesrätt man hade tyckt sig äga såsom tillhörande germanisk stam för att i stället upphöja och upphjälpa en folkstam, som man allt hittills hade ansett slö och underlägsen. Här förklarades det nödvändigt att avskära sambandet med det land, som hade gett Finland dess kultur, för att i stället söka förbindelse med råa, finska stammar, med samojeder, ostjaker och andra herdefolk, som ännu drevo omkring på Rysslands och Sibiriens stäpper. Detta var ett högt pris, men det måste betalas,