för att Finland skulle kunna bli en stat och komma att betyda något i världen. Vad var landet nu? Enligt Saima var dess belägenhet den sämsta, som tänkas kunde. Det hade ingen egen litteratur, den, som fanns, var endast ett litet biflöde till den svenska. Dess hela bildning var ett lån, utan rot hos den egna befolkningen. Kärnan av dess folk var en slött sovande, okunnig massa. Finland var ett eländets, okunnighetens, oföretagsamhetens land. Och varför? Endast därför, att det inte hade något medvetande om sig självt. Och för botandet av det onda fanns endast en hjälp: övergivandet av allt svenskt, framdragandet av det finska, övergång till en enbart finsk stat. Det var en lära, kanske lika svår att hörsamma som den om försakandet av all denna världens glädje för salighetens skull, men den behövde inte därför sakna efterföljare. Finlands ungdom lockades av den ena förkunnelsen likaväl som av den andra. Många voro de, som åtlydde kallelsen och gjorde offret. Det låg något tjusande i att arbeta för en hel försummad stams upprättande. Många avsvuro att tala svenska, många flyttade ut bland finnbefolkningen för att arbeta på dess upplysning och uppryckning. Zachris Topelius, som hade varit övertygad nationalist alltsedan jubelfesttiden, hälsade Saimas predikan med glädje och instämmande. Men med sitt sinne för sanning och rättvisa ansåg han sig dock böra protestera mot dess ständiga tal om att