det bestående saknade allt värde. Han trodde, att framtidens ideal kunde uppnås, utan att man behövde förkasta allt, vad som redan hade vunnits. Är det ett misstag att tro, att det föreföll Snellman olidligt, att den lille Tuppen i Helsingfors Tidningar också ville ha sitt ord med i laget? Det var inte någon avundsjuka, som han kände, bara otålighet över att en förmåga, som han alldeles var ur stånd att uppskatta, ville hjälpa honom på hans speciella område och till och med göra anmärkningar och rättelser. Han var en beslutsam, viljekraftig natur, hans förkunnelse var ämnad för män, starka och allvarliga som han själv. Han behövde ingen hjälp av leksakstidningar, av leksaksskribenter. Detta förefaller åtminstone vara den rimligaste förklaringen till att Snellman i Saima nästan från första stund överföll Topelius med bitter fiendskap. Han anklagade honom rent av för att vara ett hinder för landets förkovran. Det var han, som med sitt evinnerliga lovprisande av det bestående förhindrade alla framsteg. Hur skulle folket kunna väckas? Han insövde det med lovsånger. Zachris fick höra Snellmans oförblommerade tankar om hans Leopoldsbrev, om hela hans journalistik. Småtterier, fjolligheter! Att Helsingfors Tidningar under hans ledning hade blivit landets mest ansedda publikation, det var bara ett bevis på allmänhetens dåliga smak. En tidning var ingenting, om den inte kämpade för en politisk åsikt. Och Snellman visste varför Zachris tidning inte hade några åsikter. Den var inte fri. Den var