bara till, för att utgivaren skulle kunna göra sig en god vinst. Detta allt kom som en överraskning för Zachris. Snellman tillhörde hans umgängeskrets i Helsingfors och hade alltid visat sig vänligt sinnad mot honom. Hans harm nu var inte heller bara ett tillfälligt utbrott. Zachris kunde inte öppna ett nummer av Saima utan att däri möta än ett, än flera utfall. Snellman gjorde narr av hans prenumerationsanmälan, red på ord, hackade och naggade, förklarade, att Zachris skrev om saker, som han inte hade reda på, försökte på det grymmaste och ihärdigaste sätt förklena honom inför allmänheten. Zachris försvarade sig naturligtvis. Han slog ifrån sig, såsom han hade slagit ifrån sig uppe i Uleåborg, då de råa skolkamraterna plågade honom. Men det var ingen lätt uppgift. Saima hade från första stund anslagit en hög och myndig ton. Den betraktade sig som det enda verkligt fosterländska bladet, och den hade en utomordentlig förmåga att få människor att se med dess ögon. Det var heller inte utan, att Zachris själv blev en smula fascinerad av Saima. Han började en sträng självrannsakan. Han undrade om det var något fel med hans nationalistiska trosbekännelse, eftersom Saima var honom så oblid. Han hade möjligen inte nog tydligt uttalat sin övertygelse. Han blev ombedd detta år att författa festskriften till vårens promotion. Det var ett hedrande och mycket uppmärksammat uppdrag. Nu skulle