han begagna tillfället att göra ett klart och tydligt uttalande. Hans dikt började med en stämningsbild från en finsk urskog. Urgamla, mossbelupna, orörliga stå furorna, orörlig och stilla ligger fjällsjön vid deras fot, stormen går över dem utan att rubba deras mörka massor, vintrar och somrar finna dem lika. Skogsblommorna växa vid deras fötter, de varsna dem ej. De äro oföränderliga, oemottagliga, äga varken vän eller fiende, varken sorg eller glädje. Dessa forntidsträd symbolisera det oberörda urtidsfolk, som bor i Finlands pörten, rasen, som ännu är frisk och sund, som, oskadd av tidens oro, ännu bevarar sina forntidstankar. En av de tankar, som sångaren har avlyssnat det gråa urtidsfolket, är, att sången är all vishets moder. Men detta ger honom anledning att förvånad fråga sig hur det kom sig, att det arma Suomilandet hade fått sångens gåva på sin lott. »Kulna randas dina dagar, sorgsna skimra dina hedar, men din sång är varm som solen.» Och för att förklara detta kväder han dikten om hur sången kom till Finland. Den unge Väinämöinen hade fötts ena dagen i Väinögårdens lundar, andra dagen smidde han sig en fåle och red med denna ut på havet, på vida öppna fjärdar, där »med ord han holmar skapar, låter grund och klippor födas». Men innan dikten går vidare, vill den först nämna var Väinögården, den unge jättesonens hem, hade sin plats på jordytan.