Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III: Nationalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han begagna tillfället att göra ett klart och tydligt
uttalande.
Hans dikt började med en stämningsbild från
en finsk urskog. Urgamla, mossbelupna, orörliga
stå furorna, orörlig och stilla ligger fjällsjön vid
deras fot, stormen går över dem utan att rubba
deras mörka massor, vintrar och somrar finna dem
lika. Skogsblommorna växa vid deras fötter, de
varsna dem ej. De äro oföränderliga, oemottagliga,
äga varken vän eller fiende, varken sorg eller glädje.
Dessa forntidsträd symbolisera det oberörda
urtidsfolk, som bor i Finlands porten, rasen, som
ännu är frisk och sund, som, oskadd av tidens oro,
ännu bevarar sina forntidstankar.
En av de tankar, som sångaren har avlyssnat
det gråa urtidsfolket, är, att sången är all vishets
moder.
Men detta ger honom anledning att förvånad
fråga sig hur det kom sig, att det arma Suomilandet
hade fått sångens gåva på sin lott. »Kulna randas
dina dagar, sorgsna skimra dina hedar, men din sång
är varm som solen.» Och för att förklara detta
kväder han dikten om hur sången kom till Finland.
Den unge Väinämöinen hade fötts ena dagen i
Väinögårdens lundar, andra dagen smidde han sig
en fåle och red med denna ut på havet, på vida
öppna fjärdar, där »med ord han holmar skapar,
låter grund och klippor födas».
Men innan dikten går vidare, vill den först
nämna var Väinögärden, den unge jättesonens hem,
hade sin plats på jordytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
