Den låg i Altai, vid jordens hjärta. Och det hav, som den unge hade befarit, var den stora, strandlösa heden, där »hingstens hovar inte vätas, hästens leder inte fuktas». På detta öknarnas och tundrornas område, från Kem i öster till Kymmene i väster, irrade sedan Väinös son i väl sju hundra somrar, ja, kanske i åtta hundra, och under tiden strödde han ut sina söner vid flodstränderna. Hundratals nomadfolk voro dessa hans söner, som såddes ut på det ofantliga ökenhavets stränder och oaser, Kalevas och Väinös ätter, ödemarkens övergivna, sorgsna, vindjagade moln. Men efter dessa åtta hundra år av kringirrande hemsöktes Väinämöinens hemort av en svår torka. Bajkalcedrar dogo ut, Saigaantiloper försmäktade. Även Väinämöinen led av törstens plåga. Han sökte sig fram till Angara, till Vallmofloden. Också dess vatten var bortdunstat, och han klagade över att han, den starke och mångkunnige, inte kunde skapa så mycket som en droppe vatten. Då hörde han en silverduva sjunga på grenen över hans huvud: »Om du kände sångens källa, skulle du inte förgås av törst på Angaras strand. Du skulle locka floder ur klippan, vattusprång ur hällen.» Men i och med det, att silverduvan så hade sjungit, var hon försvunnen, och nu började Väinämöinen söka henne. Sökte henne från Kem till Ob, från Katunga till Tschulin, från Om till Tara, han gick över Ural och sökte vid mårdars gömslen i Kunda, vid ändernas flod, Suchona, vid Saimas svala svaneböljor, vid Päjänäs guldstänkta fjärdar.