Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III: Nationalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här i Suomis land fann äntligen Väinämöinen
fågeln, fångade den, satte den i en bur av silver och
befallde den att lära honom sången.
»Ingen kan lära dig sjunga,» sade fågeln, »men
gå en kväll, när solen sjunker, ensam ut på heden,
och göm en sorg i ditt hjärta! Då skall sången
självmant vakna i ditt bröst, ty sången är av sorg
upprunnen.»
Detta tal kunde den ädle Väinämöinen inte
förstå. Han sörjde över att han hade övergivit
Altai med alla dess skatter för att jaga efter en fågel,
han greps av hemlängtan. Men se, en kväll, då han
med denna sorg i sitt hjärta vandrade över heden,
steg sången till hans läppar, ordets makt föddes i
hans själ, och
sjunken sol i skönhet uppstod,
öde hed i blomster kläddes,
hjärtats sorg i sång försmälte.
Nu den vilde Väinö veknat,
nu den vise Väinämöinen
ej mot guld och silver givit
sången, som hans sällhet blivit.
På detta sätt hade sången kommit till Finland.
Där hade den växt under oskuldsfull barndom,
mognat till männers vishet och firade, ännu ung,
sin vårliga fest denna dag, då de unga Väinäsönerna
lagerkrön tes.
Och nu till sist talade sångaren till dessa om
deras folk. Natt höljde dess forntid, sade han, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
