Här i Suomis land fann äntligen Väinämöinen fågeln, fångade den, satte den i en bur av silver och befallde den att lära honom sången. »Ingen kan lära dig sjunga,» sade fågeln, »men gå en kväll, när solen sjunker, ensam ut på heden, och göm en sorg i ditt hjärta! Då skall sången självmant vakna i ditt bröst, ty sången är av sorg upprunnen.» Detta tal kunde den ädle Väinämöinen inte förstå. Han sörjde över att han hade övergivit Altai med alla dess skatter för att jaga efter en fågel, han greps av hemlängtan. Men se, en kväll, då han med denna sorg i sitt hjärta vandrade över heden, steg sången till hans läppar, ordets makt föddes i hans själ, och <poem>sjunken sol i skönhet uppstod, öde hed i blomster kläddes, hjärtats sorg i sång försmälte. Nu den vilde Väinö veknat, nu den vise Väinämöinen ej mot guld och silver givit sången, som hans sällhet blivit.</poem> På detta sätt hade sången kommit till Finland. Där hade den växt under oskuldsfull barndom, mognat till männers vishet och firade, ännu ung, sin vårliga fest denna dag, då de unga Väinäsönerna lagerkrön tes. Och nu till sist talade sångaren till dessa om deras folk. Natt höljde dess forntid, sade han, men