med kärlek sågo dock de nu levande tillbaka på dess barndomsdagar, på urhemmet och stamfränderna. Och det rop, som nu steg vid Irlands floder, vid Böhmens berg och Ungarns, att folken åter måtte varda unga och återvända till ungdomsspråket, det ropet hade väckt ett starkt genljud bland Suomis fjäll. <poem>Ett folk! Ett land! Ett språk! En sång och en visdom! Från sjö till sjö, från barm till barm gå orden. Ur egna källor Suomis floder rinna; ur egna källor rinne dess framtid opp.</poem> Så hade då Zachris talat ut. Ett folk, ett land, ett språk! Detta kunde inte missförstås. Det svenskspråkiga Finland fanns inte till för honom. Men Saimas vrede kunde av ingenting bevekas. Allt, som Helsingfors Tidningar framlade, förlöjligades som hittills. Den trodde inte på allvaret av Zachris finska bekännelse. Den trodde helt säkert, att skaldehänförelsen yttrade ord, som inte hade något rum i den unge tidningsmannens eget inre. Den hade också skäl för denna sin tro, ty Zachris kunde inte sitta stilla och höra på detta, att Finland inte ägde någon litteratur, att den finska pressen bara talade om småsaker och skräp, att landet ingenting hade lärt under de sex hundra år, som det hade varit under svenskt välde, att det nuvarande tillståndet endast vittnade om förfall och